onsdag 5 december 2012

Tankar om föräldraskap

Jag har världens mest underbara barn, de är förstående, vänliga, påhittiga, glada, modiga, trygga och lyckliga. <3 Detta är något jag känner själv, men att få höra det utifrån värmer alltid i mammahjärtat....

Jag var på utvecklingssamtal igår, barnens dagmamma pratade om deras utveckling, hur de båda ligger långt fram i utvecklingen, hur stora tjejen ligger långt över strävansmålen i både läsning, skrivning, ordförståelse, engelska och matematik. jag blev oerhört tacksam när hon sa att självklart skulle de gå vidare, självklart skulle hon få svårare uppgifter så att hon får komma vidare, hon är ju så intresserad, frågar så mycket, vill veta.

Jag har inte mått så bra och är nu sjukskriven, dagmamman nämnde att hon väntade på att det skulle märkas på barnen, att mamma inte mår bra. Att de ville vara förberedda för att kunna hjälpa, stötta och finnas där för barnen. Men det kom ingen reaktion, barnen mår hur bra som helst. Hon sa det med förvåning i rösten, hon tittade mig i ögonen och sa: "Jag vet mammor som mår _bra_ och som inte finns där lika mycket för sina barn som du. De är verkligen trygga och lyckliga barn, och det ska du vara stolt över. Tänk också på att eftersom de mår såpass bra, så är det ok om du inte orkar en dag, det är ok att du tar hand om dig själv också, för de vet att du kommer tillbaka, de är så trygga i sig själva." Och jag bara grät, jag gråter nu också, mina fina underbara barn.

Oavsett hur jag mår, så kommer jag alltid ge mitt yttersta för att de ska må bra. jag kommer alltid göra vad jag kan för att orka, för att de ska få veta hur viktiga de är för mig. Varje dag kramar jag om dem och berättar att jag älskar dem, att de är viktiga, att de är perfekta just så som de är. jag berättar att de kan, att de vågar, att de är starka och underbara barn. Jag ser upp till dem, och jag är så stolt över att jag har fått låna dessa underbara personer.

Visst, det finns dagar när det är jobbigt. Som idag, när Luna ville skotta snö och inte gå hem, när jag gång på gång försökte få henne att gå hem (Jag orkar inte bära båda barnen samtidigt med alla vinterkläder, det går bara inte, och Alyssa kunde inte gå i snön.) Hon kastade sig på marken, sprang iväg, skrek och grät. Tillslut fick jag ta av henne ena vanten(för att få bättre grepp), hålla henne i handen och halvt leda och halvt dra henne hemåt. Hon skrev och grät, ylade, och jag hoppas verkligen att jag inte oroade någon med att jag skulle vara elak mot henne. hon tyckte att jag var så elak som inte lät henne skottat färdigt, men med denhär snön blir man ju aldrig färdig.

När vi kom hem gick det över ganska fort, det brukar göra det. Vi blev sams igen, som vanligt, och min underbara dotter blev sitt vanliga jag. Det skrikande, arga och ledsna barnet är självklart också mitt underbara barn, men det är väldigt jobbigt för henne när det blir så, jag tycker synd om henne. Hon blir så väldigt ledsen och arg, det verkar inte ett dugg roligt....

Nu tappade jag tråden som vanligt, jag glömde ta medicinen till lunch och nu är det för sent. Hur som helst så älskar jag mina underbara barn, det var liksom poängen med det hela, tror jag iaf... :)