Jag har världens mest underbara barn, de är förstående, vänliga, påhittiga, glada, modiga, trygga och lyckliga. <3 Detta är något jag känner själv, men att få höra det utifrån värmer alltid i mammahjärtat....
Jag var på utvecklingssamtal igår, barnens dagmamma pratade om deras utveckling, hur de båda ligger långt fram i utvecklingen, hur stora tjejen ligger långt över strävansmålen i både läsning, skrivning, ordförståelse, engelska och matematik. jag blev oerhört tacksam när hon sa att självklart skulle de gå vidare, självklart skulle hon få svårare uppgifter så att hon får komma vidare, hon är ju så intresserad, frågar så mycket, vill veta.
Jag har inte mått så bra och är nu sjukskriven, dagmamman nämnde att hon väntade på att det skulle märkas på barnen, att mamma inte mår bra. Att de ville vara förberedda för att kunna hjälpa, stötta och finnas där för barnen. Men det kom ingen reaktion, barnen mår hur bra som helst. Hon sa det med förvåning i rösten, hon tittade mig i ögonen och sa: "Jag vet mammor som mår _bra_ och som inte finns där lika mycket för sina barn som du. De är verkligen trygga och lyckliga barn, och det ska du vara stolt över. Tänk också på att eftersom de mår såpass bra, så är det ok om du inte orkar en dag, det är ok att du tar hand om dig själv också, för de vet att du kommer tillbaka, de är så trygga i sig själva." Och jag bara grät, jag gråter nu också, mina fina underbara barn.
Oavsett hur jag mår, så kommer jag alltid ge mitt yttersta för att de ska må bra. jag kommer alltid göra vad jag kan för att orka, för att de ska få veta hur viktiga de är för mig. Varje dag kramar jag om dem och berättar att jag älskar dem, att de är viktiga, att de är perfekta just så som de är. jag berättar att de kan, att de vågar, att de är starka och underbara barn. Jag ser upp till dem, och jag är så stolt över att jag har fått låna dessa underbara personer.
Visst, det finns dagar när det är jobbigt. Som idag, när Luna ville skotta snö och inte gå hem, när jag gång på gång försökte få henne att gå hem (Jag orkar inte bära båda barnen samtidigt med alla vinterkläder, det går bara inte, och Alyssa kunde inte gå i snön.) Hon kastade sig på marken, sprang iväg, skrek och grät. Tillslut fick jag ta av henne ena vanten(för att få bättre grepp), hålla henne i handen och halvt leda och halvt dra henne hemåt. Hon skrev och grät, ylade, och jag hoppas verkligen att jag inte oroade någon med att jag skulle vara elak mot henne. hon tyckte att jag var så elak som inte lät henne skottat färdigt, men med denhär snön blir man ju aldrig färdig.
När vi kom hem gick det över ganska fort, det brukar göra det. Vi blev sams igen, som vanligt, och min underbara dotter blev sitt vanliga jag. Det skrikande, arga och ledsna barnet är självklart också mitt underbara barn, men det är väldigt jobbigt för henne när det blir så, jag tycker synd om henne. Hon blir så väldigt ledsen och arg, det verkar inte ett dugg roligt....
Nu tappade jag tråden som vanligt, jag glömde ta medicinen till lunch och nu är det för sent. Hur som helst så älskar jag mina underbara barn, det var liksom poängen med det hela, tror jag iaf... :)
onsdag 5 december 2012
fredag 20 juli 2012
Medicin, dag 3 O_O
För första gången på väldigt, väldigt länge, så är jag inte helt utmattad efter klockan 9. O_O
Jag kan inte säga när jag sist kom upp efter att ha lagt Alyssa, och inte var helt slut.
Min underbara 1.5 åring behöver _konstant_ stimulans. Hon behöver ljud, intryck, spännande saker, berättelser, bus och skoj. Hon är _nästan_ aldrig stilla. Precis som för resten av familjen så fungerar vissa tvserier, vissa barnprogram i hennes fall, då sitter hon still, och är tyst, längre än 20 sekunder.... Det sker i stort sett bara när hon sover :P
Denna stimulans tär på mig, och gjorde mig utbränd när hon började krypa. Samtidigt började hon nämligen ställa sig upp, hon slog sig HELA tiden. En dag slog hon sig 11 gånger eller nåt sånt, jag var helt slut...
Nu ikväll så la jag henne, låg och läste på mobilen som vanligt. Hon somnade till slut ,och jag gick in i köket och plockade O_O. Jag orkar _aldrig_ plocka på kvällen. Jag har ALDRIG orkat göra det...ever. Det måste vara medicinen...eller?
Vi får se :)
Jag kan inte säga när jag sist kom upp efter att ha lagt Alyssa, och inte var helt slut.
Min underbara 1.5 åring behöver _konstant_ stimulans. Hon behöver ljud, intryck, spännande saker, berättelser, bus och skoj. Hon är _nästan_ aldrig stilla. Precis som för resten av familjen så fungerar vissa tvserier, vissa barnprogram i hennes fall, då sitter hon still, och är tyst, längre än 20 sekunder.... Det sker i stort sett bara när hon sover :P
Denna stimulans tär på mig, och gjorde mig utbränd när hon började krypa. Samtidigt började hon nämligen ställa sig upp, hon slog sig HELA tiden. En dag slog hon sig 11 gånger eller nåt sånt, jag var helt slut...
Nu ikväll så la jag henne, låg och läste på mobilen som vanligt. Hon somnade till slut ,och jag gick in i köket och plockade O_O. Jag orkar _aldrig_ plocka på kvällen. Jag har ALDRIG orkat göra det...ever. Det måste vara medicinen...eller?
Vi får se :)
måndag 4 juni 2012
Huvudsnurr.....
Jag har insett att jag är hyperaktiv. Jag tyckte inte det, för jag är ju en rätt lugn och avslappnad person, och jag brukar allt som oftast vara väldigt trött och förvirrad. Sen insåg jag att jag ofta står och studsar på stället, har svårt för att sitta still, inte riktigt klarar av att sitta/stå/vänta utan att göra någonting samtidigt. Jag måste aktivera mig, för att kunna slappna av. Jag är alltså denhär trevliga, lugna och avslappnade personen, för att jag alltid ser till att jag har någonting att göra.
Främst gäller det att skallen ska få någonting att göra, annars tänker den okontrollerat och det kan få intressanta efterföljder. När den håller på och snurrar sådär som den gör, då är det väldigt svårt att fokusera på en enda sak. Till exempel så kan det vara svårt att skriva på sin projektrapport eftersom man tänker på morgondagen då man ska gå bredvid på sitt sommarjobb. Och samtidigt tänker man på praktiken man ska få ha i sommar på ett jätteintressant företag. Samtidigt tänker man också på planerna att starta eget och hur skulle detta gå till, vad behöver man för budget och vilken bransch ska man försöka slå sig in på. Samtidigt kan man också tänka på en personliga varumärke och hur detta ska lanseras på bästa sätt. Då är det inte helt lätt att tänka på projektrapporten och vad kunderna tyckte i kundundersökningen som jag har hållit i under ett par veckor. Eller vilken väsentlig information jag måste ge om myndigheten jag sitter på för att folk ska förstå vad jag snackar om....
En normalstörd person skulle förmodligen bli alldeles matt ifall den fick se in i mitt huvud för en stund. Det är så mycket som snurrar och rör sig hela tiden, alla tankar och funderingar går in i varandra till ett stort härligt spindelnät, skillnaden är bara att trådarna inte är sådär fint organiserade i räta linjer och cirklar. utifrån ser det nog mest ut som trassel, men kan man navigera i informationen så kan man få ut oerhört mycket på väldigt liten tid. Det gäller bara att veta i vilken tråd man ska dra.....
När man tvingas försöka plocka fram specifik information, under press, då låser det sig rejält, i alla fall för mig. När det är ett känslolöst minne, då sitter det inte. Då kan det ta oerhört lång tid att plocka fram eftersom jag inte kan relatera, inte kan känna efter. Hela min person, och allt jag är, bygger på att jag kan känna mig till saker. Jag kan känna att språk låter bra, jag kan känna melodin i grammatiken. Jag kan känna hur maten smakar, vad som ger harmoni..... men jag kan inte känna efter vilket år en gammal kung är född, såvida inte någon i min närhet råkar vara född samma år, eller att jag ser ett mönster i siffrorna.....
Nu är det fika här, kaffe kaffe och vilopaus för hjärnan.
Främst gäller det att skallen ska få någonting att göra, annars tänker den okontrollerat och det kan få intressanta efterföljder. När den håller på och snurrar sådär som den gör, då är det väldigt svårt att fokusera på en enda sak. Till exempel så kan det vara svårt att skriva på sin projektrapport eftersom man tänker på morgondagen då man ska gå bredvid på sitt sommarjobb. Och samtidigt tänker man på praktiken man ska få ha i sommar på ett jätteintressant företag. Samtidigt tänker man också på planerna att starta eget och hur skulle detta gå till, vad behöver man för budget och vilken bransch ska man försöka slå sig in på. Samtidigt kan man också tänka på en personliga varumärke och hur detta ska lanseras på bästa sätt. Då är det inte helt lätt att tänka på projektrapporten och vad kunderna tyckte i kundundersökningen som jag har hållit i under ett par veckor. Eller vilken väsentlig information jag måste ge om myndigheten jag sitter på för att folk ska förstå vad jag snackar om....
En normalstörd person skulle förmodligen bli alldeles matt ifall den fick se in i mitt huvud för en stund. Det är så mycket som snurrar och rör sig hela tiden, alla tankar och funderingar går in i varandra till ett stort härligt spindelnät, skillnaden är bara att trådarna inte är sådär fint organiserade i räta linjer och cirklar. utifrån ser det nog mest ut som trassel, men kan man navigera i informationen så kan man få ut oerhört mycket på väldigt liten tid. Det gäller bara att veta i vilken tråd man ska dra.....
När man tvingas försöka plocka fram specifik information, under press, då låser det sig rejält, i alla fall för mig. När det är ett känslolöst minne, då sitter det inte. Då kan det ta oerhört lång tid att plocka fram eftersom jag inte kan relatera, inte kan känna efter. Hela min person, och allt jag är, bygger på att jag kan känna mig till saker. Jag kan känna att språk låter bra, jag kan känna melodin i grammatiken. Jag kan känna hur maten smakar, vad som ger harmoni..... men jag kan inte känna efter vilket år en gammal kung är född, såvida inte någon i min närhet råkar vara född samma år, eller att jag ser ett mönster i siffrorna.....
Nu är det fika här, kaffe kaffe och vilopaus för hjärnan.
söndag 3 juni 2012
Ljud.......*suck*
Jag har väldigt svårt för ljud, särskilt nya ljud, ljud jag inte är beredd på och ljud som pågår väldigt länge.... Vissa ljud hör jag inte alls, och vissa ljud klarar jag bara inte av. Som rassel, rasslande och pipande ljud, eller skrapande ljud. Ljud som inte "ska" vara där, saker som surrar för mycket, störande ljud när jag måste lyssna på något annat. Musik som jag inte hört förut, med intressant text, samtidigt som någon pratar. Det är jobbigt, inte för mig men för personen som förväntar sig att jag lyssnar. plötsligt skrattar jag till åt något i musiken och ett: oj förlåt, vad sa du?
Människor i min närhet de vet, jag har förklarat hur det funkar. Jag kan inte lyssna på två saker samtidigt, jag måste aktivt lyssna för att höra. precis som att jag. oftast, måste aktivt titta för att se. Ibland försöker jag att lyssna/titta på flera saker samtidigt....det blir aldrig bra. Det enda eller andra fångar mitt fokus och då försvinner det andra helt ur medvetandet, det bli liksom utkonkurrerat....
Nu var jag på väg att skriva om någonting helt annat när jag tittade upp och såg rubriken, ljud, så jag ska försöka hålla mig till det :)
Barn låter, alla låter men barn låter oftast mer. De låter också på andra spännande sätt än vad vuxna gör. Till exempel så gnäller min ettåring väldigt mycket, så fort hon är trött/hungrig/sur/irriterad/ledsen/uttråkad eller liknande, så gnäller hon. Eller om hon vill kramas, vill ha tutte, vill ha en kaka... Nästa steg är skrik och där finns det olika grader.. Det första brukar vara "alarmet", då skriker hon först svagt, sen jättestarkt och sen lite svagare, som en siren ungefär.... Oftast så är det allt men ibland så höjer hon styrkan på rösten och skriker JÄTTEhögt. Hon behöver inte ens vara ledsen, ibland så skriker hon bara jättehögt. Om man står nära henne då så skallrar det liksom i hela huvudet, man kan känna ljudvågorna i skallbenet....typ så högt.
När man då, som jag, är väldigt trött efter en hel dag i skolan/på praktiken/på jobbet/bland folk med mycket intryck av olika slag, en massa saker jag måste komma ihåg, måste klara av. Då är ljud det sista jag vill höra, då vill jag bara ha det tyst och lugnt. Tyvärr så går inte det och det är inte barnens fel att det är såhär, därför brukar jag försöka att inte säga någonting till dem. Jag vill inte att de ska känna att de måste vara tysta, att de inte får leka och skratta och låta som barn gör. Så när det blir för mycket får min sambo ta barnen medan jag tar en dusch, för där inne är det tyst, det enda man hör är det strilande vattnet.....
Något jag märkt de senaste månaderna är att när jag mår sådär, när det känns som att huvudet ska sprängas och jag bara inte orkar mer. När jag vill sätta mig i ett hörn och gråta för att skallen är full av intryck men ändå sitter L fem år och frågar och frågar en massa smarta frågor och A ettochetthalvt springer runt i cirklar med en tuschpenna hon vet att hon inte får ha. Då kan jag dricka en energidryck och så blir allt mycket bättre. plötsligt så orkar jag vara en mamma som inte vill stänga in sig i ett rum för att få slippa. Då orkar jag lyssna, orkar vara, orkar se och höra.
Det är inte så att jag har något slags beroende, möjligtvis skulle jag ha skapat mig ett nu då jag märker hur otroligt bra det funkar. Men jag har aldrig hållit på och druckit kaffe eller intagit koffein på något sätt. Förr drack jag ofta te, det gör min mamma, men inte nu.... Men när jag blir sådär trött, när jag inte orkar mer, då hjälper koffeinet. Tack vare det har jag blivit en bättre mamma.....en som orkar. Nu ska jag gå och krama om mina härliga barn och säga att jag älskar dem, för nu har energidrycken jag drack för en stund sen börjat verka, och kaoset i huvudet har lugnat ner sig....
Människor i min närhet de vet, jag har förklarat hur det funkar. Jag kan inte lyssna på två saker samtidigt, jag måste aktivt lyssna för att höra. precis som att jag. oftast, måste aktivt titta för att se. Ibland försöker jag att lyssna/titta på flera saker samtidigt....det blir aldrig bra. Det enda eller andra fångar mitt fokus och då försvinner det andra helt ur medvetandet, det bli liksom utkonkurrerat....
Nu var jag på väg att skriva om någonting helt annat när jag tittade upp och såg rubriken, ljud, så jag ska försöka hålla mig till det :)
Barn låter, alla låter men barn låter oftast mer. De låter också på andra spännande sätt än vad vuxna gör. Till exempel så gnäller min ettåring väldigt mycket, så fort hon är trött/hungrig/sur/irriterad/ledsen/uttråkad eller liknande, så gnäller hon. Eller om hon vill kramas, vill ha tutte, vill ha en kaka... Nästa steg är skrik och där finns det olika grader.. Det första brukar vara "alarmet", då skriker hon först svagt, sen jättestarkt och sen lite svagare, som en siren ungefär.... Oftast så är det allt men ibland så höjer hon styrkan på rösten och skriker JÄTTEhögt. Hon behöver inte ens vara ledsen, ibland så skriker hon bara jättehögt. Om man står nära henne då så skallrar det liksom i hela huvudet, man kan känna ljudvågorna i skallbenet....typ så högt.
När man då, som jag, är väldigt trött efter en hel dag i skolan/på praktiken/på jobbet/bland folk med mycket intryck av olika slag, en massa saker jag måste komma ihåg, måste klara av. Då är ljud det sista jag vill höra, då vill jag bara ha det tyst och lugnt. Tyvärr så går inte det och det är inte barnens fel att det är såhär, därför brukar jag försöka att inte säga någonting till dem. Jag vill inte att de ska känna att de måste vara tysta, att de inte får leka och skratta och låta som barn gör. Så när det blir för mycket får min sambo ta barnen medan jag tar en dusch, för där inne är det tyst, det enda man hör är det strilande vattnet.....
Något jag märkt de senaste månaderna är att när jag mår sådär, när det känns som att huvudet ska sprängas och jag bara inte orkar mer. När jag vill sätta mig i ett hörn och gråta för att skallen är full av intryck men ändå sitter L fem år och frågar och frågar en massa smarta frågor och A ettochetthalvt springer runt i cirklar med en tuschpenna hon vet att hon inte får ha. Då kan jag dricka en energidryck och så blir allt mycket bättre. plötsligt så orkar jag vara en mamma som inte vill stänga in sig i ett rum för att få slippa. Då orkar jag lyssna, orkar vara, orkar se och höra.
Det är inte så att jag har något slags beroende, möjligtvis skulle jag ha skapat mig ett nu då jag märker hur otroligt bra det funkar. Men jag har aldrig hållit på och druckit kaffe eller intagit koffein på något sätt. Förr drack jag ofta te, det gör min mamma, men inte nu.... Men när jag blir sådär trött, när jag inte orkar mer, då hjälper koffeinet. Tack vare det har jag blivit en bättre mamma.....en som orkar. Nu ska jag gå och krama om mina härliga barn och säga att jag älskar dem, för nu har energidrycken jag drack för en stund sen börjat verka, och kaoset i huvudet har lugnat ner sig....
onsdag 23 maj 2012
Funderingar om framtiden
Jag behöver få utlopp för min kreativitet och energi......men hur??
Jag skulle behöva tid, då jag kan bestämma själv lite hur jag ska arbeta, och det ska vara lukrativt. När man har barn går det ju åt mer utav både tid och pengar, så kommer inte sånt in blir det jobbigt... Men hur ska detta gå ihop?
Jag är avundsjuk ibland på en bekant till mig. Hon har webshop med bland annat pysselgrejer, hon håller i pysselworkshops och är fotograf, det verkar så kul... Jag skulle nog inte bli någon fotograf men resten låter helt underbart.
Problemet är ju bara att jag har ingen superide som det inte krävs ett ganska rejält kapital, för att inte tala om kontaktnät, för att kunna genomföra... Jag skulle vilja ha en butik, där man kan köpa goda och/eller fina saker. Helst ska man kunna sitta där och fika och prata strunt också. Ett ställe jag själv skulle gilla helt enkelt. men sånt är _dyrt_.....=/
Jag har varken tid eller pengar över....så hur går man då till väga? Jag skulle vilja ha ett jobb som ger mig tillräckligt mycket betalt för att jag ska kunna jobba 80% tex och kunna ta de övriga 20% till att starta en egen verksamhet. Sedan skulle jag kunna glida över på det, sakta men säkert.
Jag funderade ett tag på att bli konditor, jag skulle verkligen vilja hålla på med mat professionellt men då krävs det tid och pengar....
Nu fick jag en tanke....jag skulle vilja föreläsa, utbilda eller nåt, om flickor med adhd. men hur?.... Jag vill inte att mina barn, och andra flickor med ADHD eller andra diagnoser, ska behöva gå odiagnostiserade under såhär lång tid.... Man kanske inte får in så mycket pengar av att vara föreläsare, men jag skulle få en chans att göra något som jag brinner för, kunna hjälpa.... När jag bara är riktigt intresserad utav nånting så kan jag ju klara vad som helst, bokstavligt talat.
Jag är övertygad om att ifall jag bara kan kanalisera min energi på något effektivt sätt så skulle jag kunna genomföra vad som helst.......
Jag skulle behöva tid, då jag kan bestämma själv lite hur jag ska arbeta, och det ska vara lukrativt. När man har barn går det ju åt mer utav både tid och pengar, så kommer inte sånt in blir det jobbigt... Men hur ska detta gå ihop?
Jag är avundsjuk ibland på en bekant till mig. Hon har webshop med bland annat pysselgrejer, hon håller i pysselworkshops och är fotograf, det verkar så kul... Jag skulle nog inte bli någon fotograf men resten låter helt underbart.
Problemet är ju bara att jag har ingen superide som det inte krävs ett ganska rejält kapital, för att inte tala om kontaktnät, för att kunna genomföra... Jag skulle vilja ha en butik, där man kan köpa goda och/eller fina saker. Helst ska man kunna sitta där och fika och prata strunt också. Ett ställe jag själv skulle gilla helt enkelt. men sånt är _dyrt_.....=/
Jag har varken tid eller pengar över....så hur går man då till väga? Jag skulle vilja ha ett jobb som ger mig tillräckligt mycket betalt för att jag ska kunna jobba 80% tex och kunna ta de övriga 20% till att starta en egen verksamhet. Sedan skulle jag kunna glida över på det, sakta men säkert.
Jag funderade ett tag på att bli konditor, jag skulle verkligen vilja hålla på med mat professionellt men då krävs det tid och pengar....
Nu fick jag en tanke....jag skulle vilja föreläsa, utbilda eller nåt, om flickor med adhd. men hur?.... Jag vill inte att mina barn, och andra flickor med ADHD eller andra diagnoser, ska behöva gå odiagnostiserade under såhär lång tid.... Man kanske inte får in så mycket pengar av att vara föreläsare, men jag skulle få en chans att göra något som jag brinner för, kunna hjälpa.... När jag bara är riktigt intresserad utav nånting så kan jag ju klara vad som helst, bokstavligt talat.
Jag är övertygad om att ifall jag bara kan kanalisera min energi på något effektivt sätt så skulle jag kunna genomföra vad som helst.......
När jag började skolan
Jag tänkte först börja med att skolan var lätt och kul i början, men insåg snabbt att det inte var sant. Jag blev tidigt en enstöring och att jag var kär i min bästa kompis, som var en tjej som förmodligen inte hade det bra hemma, hjälpte inte. Att jag också hade utvecklat ett helt annat språk redan då gjorde mig än mer alienerad ifrån gruppen, och min ovilja att forma mig efter massan var väl spiken i kistan.
Jag har aldrig strävat efter att vara som alla andra. Jag har aldrig önskat att ha samma kläder, samma saker, samma åsikter som alla andra. Jag har möjligtvis efterfrågat samma rättigheter, samma möjligheter..
Jag har aldrig passat in i den lilla form som våran samhälle tycker att jag ska passa in i. Vi ska alla slipa ner det som sticker ut så att vi passar in i formen för att enkelt kunna staplas på varandra och finna vårat lilla utrymme i samhället. Detta gäller hur vi beter oss, hur vi ser ut, vad vi har för prylar, vilka vi umgås med osv osv. Jag vill också poängtera att jag aldrig eftersträvat att passa in heller, jag har helt enkelt varit mig själv, jag har varit "Stella - the one and only", som jag själv brukar kalla mig.
När jag var 8 år så flyttade vi, vi flyttade långt och den enda vän jag hade hamnade långt ifrån mig. När jag började skolan blev jag snabbt ensam igen, jag tillhörde inte någon av grupperingarna i skolan och blev alltså utanför. Detta betyder inte att jag inte hade kompisar, jag kände bara ingen samhörighet med dem. Jag hade en enda riktig vän i skolan, han blev tidigt diagnostiserad med Asperger. Jag och han var riktiga "outsiders". Vi gjorde som vi ville och brydde oss inte om de andra. Vi hade kompisar, men ingen förstod oss och vi förstod inte dem, detta gav oss etiketten "konstig".
Jag har alltid varit annorlunda, det bara är så. I tonåren sa min styvpappa till mig: "Du ska ju alltid göra och tycka tvärt om hela tiden". Precis som att jag gjorde det för sakens skull, som att jag var såhär med flit, bara för att irritera omgivningen. Varför skulle någon vilja vara såhär med flit? Att växa upp med att ingen fattar hur man tänker, vad man menar. Och detta i ett samhälle där man inte får sticka ut, inte får tro att man är någon. Nu hoppas jag att jantelagens tid är förbi men nog var den i allra högsta grad här under 80- och 90-talen.
Nu blev jag så irriterad att jag får ta en paus, jag är så trött på skolan. Trött på okompetenta lärare som inte vet vad de håller på med. Trött på ett system som inte gav mig plats att vara allt jag kan vara. Trött på att vilja en massa saker men inte få rätt hjälp för att orka nå dit....
Medicin och skolan
Efter att ha sett hur medicinering har hjälp människor runt omkring mig, börjar jag fundera allt mer på om jag vore en kandidat... Efter att ha haft stora problem med magen har kaffe aldrig varit min vän. Jag har varit koffeinkänslig och blivit extremt hyperaktiv och nervös utav det.
MEN.....för ca ett år sedan gick jag in i en, relativt liten vägg. En massa problem kom ifatt mig och jag gick, som så många gånger förr, och började gå hos en psykolog. Som vanligt så litade inte jag på henne och hon fattade inte vad jag menade, som med 80% av världens befolkning ungefär....
Efter att ha försökt vara så öppen som möjligt så blev det tillslut riktigt bra, och så bra osm jag mår nu kan jag ärligt säga att jag aldrig har gjort förut. Det var under denhär tiden som adhd-funderingarna började gro och jag kände hur jag såg ett mönster i det hela, ett mönster i problematik som följt mig igenom mitt liv.
I skolan har det varit jobbigt, jobbigare ju mer folk det blivit och när jag väl kom ut på min skola som jag går i nu så blev det riktigt jobbigt. Speciellt när min lilla bebis började krypa.... Att ha koll på henne gjorde mig trött, att sedan komma till skolan och inte kunna skärma mig ifrån alla människor, gjorde mig ännu tröttare. Allt eftersom tiden gick så blev jag mer och mer trött, tills jag till slut inte ville mer.
Jag kämpade på med praktiken i sikte och där befinner jag mig alltså nu. Att komma hit var en av de största befrielser jag någonsin känt. Äntligen så fick jag känna mig som den sociala och intelligenta person som jag vet att jag är innerst inne. till skillnad från den tysta, irriterade, trötta, ledsna personen jag är i skolan.
Jag tänkte nu försöka förklara miljön i skolan, för att sedan följa med hur det påverkar mig
Vi har flyttat våran skola till en lokal som är en lägenhet ifrån början, en trea. Den består av två ganska små rum, ett badrum i samma storlek och sedan ett större rum som sitter ihop med det relativt stora köket. Det stora rummet är långsmalt med fönster längs med den långa sidan, vi kallar det rum 1. Det ena lilla rummet sitter ihop med det stora rummet och har inga fönster, det kallar vi rum 2. Det andra lilla rummet ligger i ena änden på det stora rummet och har fönster och det kallar vi rum 3. I rum 1 sitter eleverna som har lektion, detta uppnår ibland till över 30 personer, det blir väldigt trångt. Rum nummer 2 kan man ha som studierum. I rum nummer 3 sitter de som har hand om skolan och sköter det administrativa.
Jag brukar försöka att sitta längst fram och ute på kanten, detta för att minimera intryck. Jag kan tyvärr inte skärma mig ifrån alla ljudintryck, något som utmattar mig oerhört. jag hör alla, hela tiden, såvida jag inte "hyperfokuserar" på någonting. När man hyperfokuserar så är det som att tid och rum försvinner, man bara är och gör det man fokuserar på. Om jag tex hyperfokuserar på en bok så känns det som att informationen ifrån texten direkt överförs till den upplevande delen av min hjärna. jag ser inte texten som ord utan som känslor, bilder och upplevelser, det är ascoolt.
Förutom att jag då hör och ser de som sitter inne i klassrummet, så hör och ser jag också saker som händer utanför. En dag stod det en grävskopa utanför fönstret och jag kunde inte låta bli att titta på den. Den var jättestor och rörde på sig, precis i mitt synfält. Blicken drogs dit gång på gång och jag har oerhört svårt att dela min uppmärksamhet. Jag har lika svårt för att stänga av, som att sätta på, och det gäller allt.
Jag har svårt för att komma igång med saker, svårt för att begränsa mig när jag gör något intressant, svårt för att slita mig, svårt för att komma ihåg, allt är så svårt hela tiden att fokus ligger på att göra det som är svårt, inte vad jag gör i sig.
Allt detta gör att jag har svårt för att fokusera på vad läraren säger, speciellt under lång tid. I skolan sitter vi i 4 långa pass som i stort sett alltid består utav föreläsningar. för mig betyder föreläsning: "Sitta stilla i alldeles för lång tid i sträck och försöka lyssna på en stor mängd ord som följer efter varandra" - Det är skitsvårt. Jag hör en massa ord, ord och ord och ord. Jag måste kunna knyta orden, informationen, till känslor och upplevelser, för att komma ihåg. Det är helt enkelt så min hjärna fungerar.
Det heter arbetsminne, den delen av hjärnan som jag har problem med. Jag har istället ett välutvecklat känslominne, det heter något annat fint men det är det jag har.
Jag kan associera snabbare än vinden, jag kan tänka supereffektivt, vara supereffektiv. Jag kan däremot inte komma ihåg vad folk heter, vad gator heter, var de ligger... Jag kan inte känna tid, tid är en konstig grej. För att kunna uppleva tid, måste man vara medveten om att det förflyter. För att känna av tiden måste man alltså hela tiden känna efter, att den går. Jag gör inte sånt automatiskt, utan måste i så fall sitta, konstant, och tänka "nu ska jag känna efter, hur lång tid tar dethär" och jag måste helst ha något att jämföra med, något som jag _vet_ hur lång tid det tar....
Nu blev det långt och förvirrat, som vanligt... Det finns mycket information i mig som vill ut, och jag tänkte att jag bara ska låta den komma... jag hoppas att ni inte misstycker :)
MEN.....för ca ett år sedan gick jag in i en, relativt liten vägg. En massa problem kom ifatt mig och jag gick, som så många gånger förr, och började gå hos en psykolog. Som vanligt så litade inte jag på henne och hon fattade inte vad jag menade, som med 80% av världens befolkning ungefär....
Efter att ha försökt vara så öppen som möjligt så blev det tillslut riktigt bra, och så bra osm jag mår nu kan jag ärligt säga att jag aldrig har gjort förut. Det var under denhär tiden som adhd-funderingarna började gro och jag kände hur jag såg ett mönster i det hela, ett mönster i problematik som följt mig igenom mitt liv.
I skolan har det varit jobbigt, jobbigare ju mer folk det blivit och när jag väl kom ut på min skola som jag går i nu så blev det riktigt jobbigt. Speciellt när min lilla bebis började krypa.... Att ha koll på henne gjorde mig trött, att sedan komma till skolan och inte kunna skärma mig ifrån alla människor, gjorde mig ännu tröttare. Allt eftersom tiden gick så blev jag mer och mer trött, tills jag till slut inte ville mer.
Jag kämpade på med praktiken i sikte och där befinner jag mig alltså nu. Att komma hit var en av de största befrielser jag någonsin känt. Äntligen så fick jag känna mig som den sociala och intelligenta person som jag vet att jag är innerst inne. till skillnad från den tysta, irriterade, trötta, ledsna personen jag är i skolan.
Jag tänkte nu försöka förklara miljön i skolan, för att sedan följa med hur det påverkar mig
Vi har flyttat våran skola till en lokal som är en lägenhet ifrån början, en trea. Den består av två ganska små rum, ett badrum i samma storlek och sedan ett större rum som sitter ihop med det relativt stora köket. Det stora rummet är långsmalt med fönster längs med den långa sidan, vi kallar det rum 1. Det ena lilla rummet sitter ihop med det stora rummet och har inga fönster, det kallar vi rum 2. Det andra lilla rummet ligger i ena änden på det stora rummet och har fönster och det kallar vi rum 3. I rum 1 sitter eleverna som har lektion, detta uppnår ibland till över 30 personer, det blir väldigt trångt. Rum nummer 2 kan man ha som studierum. I rum nummer 3 sitter de som har hand om skolan och sköter det administrativa.
Jag brukar försöka att sitta längst fram och ute på kanten, detta för att minimera intryck. Jag kan tyvärr inte skärma mig ifrån alla ljudintryck, något som utmattar mig oerhört. jag hör alla, hela tiden, såvida jag inte "hyperfokuserar" på någonting. När man hyperfokuserar så är det som att tid och rum försvinner, man bara är och gör det man fokuserar på. Om jag tex hyperfokuserar på en bok så känns det som att informationen ifrån texten direkt överförs till den upplevande delen av min hjärna. jag ser inte texten som ord utan som känslor, bilder och upplevelser, det är ascoolt.
Förutom att jag då hör och ser de som sitter inne i klassrummet, så hör och ser jag också saker som händer utanför. En dag stod det en grävskopa utanför fönstret och jag kunde inte låta bli att titta på den. Den var jättestor och rörde på sig, precis i mitt synfält. Blicken drogs dit gång på gång och jag har oerhört svårt att dela min uppmärksamhet. Jag har lika svårt för att stänga av, som att sätta på, och det gäller allt.
Jag har svårt för att komma igång med saker, svårt för att begränsa mig när jag gör något intressant, svårt för att slita mig, svårt för att komma ihåg, allt är så svårt hela tiden att fokus ligger på att göra det som är svårt, inte vad jag gör i sig.
Allt detta gör att jag har svårt för att fokusera på vad läraren säger, speciellt under lång tid. I skolan sitter vi i 4 långa pass som i stort sett alltid består utav föreläsningar. för mig betyder föreläsning: "Sitta stilla i alldeles för lång tid i sträck och försöka lyssna på en stor mängd ord som följer efter varandra" - Det är skitsvårt. Jag hör en massa ord, ord och ord och ord. Jag måste kunna knyta orden, informationen, till känslor och upplevelser, för att komma ihåg. Det är helt enkelt så min hjärna fungerar.
Det heter arbetsminne, den delen av hjärnan som jag har problem med. Jag har istället ett välutvecklat känslominne, det heter något annat fint men det är det jag har.
Jag kan associera snabbare än vinden, jag kan tänka supereffektivt, vara supereffektiv. Jag kan däremot inte komma ihåg vad folk heter, vad gator heter, var de ligger... Jag kan inte känna tid, tid är en konstig grej. För att kunna uppleva tid, måste man vara medveten om att det förflyter. För att känna av tiden måste man alltså hela tiden känna efter, att den går. Jag gör inte sånt automatiskt, utan måste i så fall sitta, konstant, och tänka "nu ska jag känna efter, hur lång tid tar dethär" och jag måste helst ha något att jämföra med, något som jag _vet_ hur lång tid det tar....
Nu blev det långt och förvirrat, som vanligt... Det finns mycket information i mig som vill ut, och jag tänkte att jag bara ska låta den komma... jag hoppas att ni inte misstycker :)
Utredningsdag 1 och tankar som följer...
För ett år sedan började jag fundera på om jag har ADHD.... Det har aldrig slagit mig förut att mina "egenheter" skulle kunna ha någon samband. Jag är jag, och så var det med den saken.
Efter att ha fått en vän, med ADHD, och klurat lite på saken, såg jag mer och mer hur mina svårigheter, bildade ett mönster. Kan det vara så att de saker som jag inte förstår hos mig själv, saker som begränsat mig i tillvaron, skulle kunna bero på att jag tillhör denhär personlighetstypen? Och ifall det är så, skulle jag kunna bli hjälpt av medicin?
Igår var jag på mitt första möte med den utredande psykologen, jag lämnade anamnes gällande svårigheter där min uppmärksamhetsproblematik stod i fokus. Efter ca en halvtimme kom tårarna, all frustration, ångest och utanförskap som jag har upplevt pga ingen såg vilka problem jag hade. All den tid som gått åt till att tycka att allting är jobbigt, ingenting funkar, och ingenting gick ihop. Varken jag eller min mamma såg någon logik i mitt beteende och frågetecknen blev bara fler ju äldre jag blev.
Med ett iq långt över medel, en förmåga att uttrycka mig både verbalt och genom olika konstnärliga medel, med ett logiskt tänkande som satte mig långt före mina jämngamla skolkamrater i många avseenden, kunde jag ändå inte hålla ordning i mitt rum eller göra mina läxor, för att inte tala om prestera på skriftliga prov.
Jag orkade inte med miljön i skolan och tog därför tillflykten till skolsyster, bibliotek eller kurator. Redan i lågstadiet hängde jag med rektorn istället för att vara med mina "kamrater".
Mamma förstod aldrig, hur jag kunde utföra komplicerade saker som att lösa svåra ekvationer, bygga stora 3d-pussel och skriva dikter och berättelser med komplicerat språk och utomordentlig grammatik. men jag kunde inte plocka ut disk, lägga mina kläder i tvättkorgen eller komma ihåg vart mina nycklar eller plånbok låg någonstans.
Det är först nu som jag känner att mina svårigheter är någonting som går att lösa, något som jag kan få hjälp med. Det känns inte längre oöverkomligt och ångestframkallande. Tvärt emot känner jag mig lättad när jag, i en situation som jag tidigare fått kraftig ångest utav och därför undvikit den eller flytt, nu kan sitta och tänka "det här har jag svårt med, dethär specifika problemet är jobbigt för mig, hur ska jag göra för att lösa detta".
Efter att ha gått igenom alla dessa problem, alla svårigheter, så fick jag sitta med koncetrationstestet. Det var inte roligt, alls. För det första så var det omöjligt att stirra på en och samma punkt i 15 minuter, när det i stort sett inte hände nånting. För det andra så ryckte det i avtryckarfingret hela tiden, speciellt när det var 2-3 sekunder emellan bokstäverna, vilken ångest det framkallade! Jag kom på mig själv med att titta bort, snabbt, emellan de långa avbrotten. Ut genom fönstret, på dörren, i taket. Allt för att slippa sitta och se samma sak, göra samma sak, om och om igen.....
Vi hade tänkt koka soppa den dagen, det blev kebab kan jag ju säga... På vägen därifrån var jag så trött att jag åkte åt fel håll, och märkte det först över 6 stationer. jag skulle bara ha åkt 6 stationer, det blev visst 18 istället... -_- Jag somnade och glömde min medicin, jag var så trött och hungrig så det var något helt otroligt. Om en vecka ska utredningen fortlöpa och jag ska genomgå de sista testerna, det blir intressant... nu är det visst lunch här.
Efter att ha fått en vän, med ADHD, och klurat lite på saken, såg jag mer och mer hur mina svårigheter, bildade ett mönster. Kan det vara så att de saker som jag inte förstår hos mig själv, saker som begränsat mig i tillvaron, skulle kunna bero på att jag tillhör denhär personlighetstypen? Och ifall det är så, skulle jag kunna bli hjälpt av medicin?
Igår var jag på mitt första möte med den utredande psykologen, jag lämnade anamnes gällande svårigheter där min uppmärksamhetsproblematik stod i fokus. Efter ca en halvtimme kom tårarna, all frustration, ångest och utanförskap som jag har upplevt pga ingen såg vilka problem jag hade. All den tid som gått åt till att tycka att allting är jobbigt, ingenting funkar, och ingenting gick ihop. Varken jag eller min mamma såg någon logik i mitt beteende och frågetecknen blev bara fler ju äldre jag blev.
Med ett iq långt över medel, en förmåga att uttrycka mig både verbalt och genom olika konstnärliga medel, med ett logiskt tänkande som satte mig långt före mina jämngamla skolkamrater i många avseenden, kunde jag ändå inte hålla ordning i mitt rum eller göra mina läxor, för att inte tala om prestera på skriftliga prov.
Jag orkade inte med miljön i skolan och tog därför tillflykten till skolsyster, bibliotek eller kurator. Redan i lågstadiet hängde jag med rektorn istället för att vara med mina "kamrater".
Mamma förstod aldrig, hur jag kunde utföra komplicerade saker som att lösa svåra ekvationer, bygga stora 3d-pussel och skriva dikter och berättelser med komplicerat språk och utomordentlig grammatik. men jag kunde inte plocka ut disk, lägga mina kläder i tvättkorgen eller komma ihåg vart mina nycklar eller plånbok låg någonstans.
Det är först nu som jag känner att mina svårigheter är någonting som går att lösa, något som jag kan få hjälp med. Det känns inte längre oöverkomligt och ångestframkallande. Tvärt emot känner jag mig lättad när jag, i en situation som jag tidigare fått kraftig ångest utav och därför undvikit den eller flytt, nu kan sitta och tänka "det här har jag svårt med, dethär specifika problemet är jobbigt för mig, hur ska jag göra för att lösa detta".
Efter att ha gått igenom alla dessa problem, alla svårigheter, så fick jag sitta med koncetrationstestet. Det var inte roligt, alls. För det första så var det omöjligt att stirra på en och samma punkt i 15 minuter, när det i stort sett inte hände nånting. För det andra så ryckte det i avtryckarfingret hela tiden, speciellt när det var 2-3 sekunder emellan bokstäverna, vilken ångest det framkallade! Jag kom på mig själv med att titta bort, snabbt, emellan de långa avbrotten. Ut genom fönstret, på dörren, i taket. Allt för att slippa sitta och se samma sak, göra samma sak, om och om igen.....
Vi hade tänkt koka soppa den dagen, det blev kebab kan jag ju säga... På vägen därifrån var jag så trött att jag åkte åt fel håll, och märkte det först över 6 stationer. jag skulle bara ha åkt 6 stationer, det blev visst 18 istället... -_- Jag somnade och glömde min medicin, jag var så trött och hungrig så det var något helt otroligt. Om en vecka ska utredningen fortlöpa och jag ska genomgå de sista testerna, det blir intressant... nu är det visst lunch här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)