Medicin och skolan

Efter att ha sett hur medicinering har hjälp människor runt omkring mig, börjar jag fundera allt mer på om jag vore en kandidat... Efter att ha haft stora problem med magen har kaffe aldrig varit min vän. Jag har varit koffeinkänslig och blivit extremt hyperaktiv och nervös utav det.

MEN.....för ca ett år sedan gick jag in i en, relativt liten vägg. En massa problem kom ifatt mig och jag gick, som så många gånger förr, och började gå hos en psykolog. Som vanligt så litade inte jag på henne och hon fattade inte vad jag menade, som med 80% av världens befolkning ungefär....

Efter att ha försökt vara så öppen som möjligt så blev det tillslut riktigt bra, och så bra osm jag mår nu kan jag ärligt säga att jag aldrig har gjort förut. Det var under denhär tiden som adhd-funderingarna började gro och jag kände hur jag såg ett mönster i det hela, ett mönster i problematik som följt mig igenom mitt liv.

I skolan har det varit jobbigt, jobbigare ju mer folk det blivit och när jag väl kom ut på min skola som jag går i nu så blev det riktigt jobbigt. Speciellt när min lilla bebis började krypa.... Att ha koll på henne gjorde mig trött, att sedan komma till skolan och inte kunna skärma mig ifrån alla människor, gjorde mig ännu tröttare. Allt eftersom tiden gick så blev jag mer och mer trött, tills jag till slut inte ville mer.

Jag kämpade på med praktiken i sikte och där befinner jag mig alltså nu. Att komma hit var en av de största befrielser jag någonsin känt. Äntligen så fick jag känna mig som den sociala och intelligenta person som jag vet att jag är innerst inne. till skillnad från den tysta, irriterade, trötta, ledsna personen jag är i skolan.

Jag tänkte nu försöka förklara miljön i skolan, för att sedan följa med hur det påverkar mig

Vi har flyttat våran skola till en lokal som är en lägenhet ifrån början, en trea. Den består av två ganska små rum, ett badrum i samma storlek och sedan ett större rum som sitter ihop med det relativt stora köket. Det stora rummet är långsmalt med fönster längs med den långa sidan, vi kallar det rum 1. Det ena lilla rummet sitter ihop med det stora rummet och har inga fönster, det kallar vi rum 2. Det andra lilla rummet ligger i ena änden på det stora rummet och har fönster och det kallar vi rum 3. I rum 1 sitter eleverna som har lektion, detta uppnår ibland till över 30 personer, det blir väldigt trångt. Rum nummer 2 kan man ha som studierum. I rum nummer 3 sitter de som har hand om skolan och sköter det administrativa.

Jag brukar försöka att sitta längst fram och ute på kanten, detta för att minimera intryck. Jag kan tyvärr inte skärma mig ifrån alla ljudintryck, något som utmattar mig oerhört. jag hör alla, hela tiden, såvida jag inte "hyperfokuserar" på någonting. När man hyperfokuserar så är det som att tid och rum försvinner, man bara är och gör det man fokuserar på. Om jag tex hyperfokuserar på en bok så känns det som att informationen ifrån texten direkt överförs till den upplevande delen av min hjärna. jag ser inte texten som ord utan som känslor, bilder och upplevelser, det är ascoolt.
Förutom att jag då hör och ser de som sitter inne i klassrummet, så hör och ser jag också saker som händer utanför. En dag stod det en grävskopa utanför fönstret och jag kunde inte låta bli att titta på den. Den var jättestor och rörde på sig, precis i mitt synfält. Blicken drogs dit gång på gång och jag har oerhört svårt att dela min uppmärksamhet. Jag har lika svårt för att stänga av, som att sätta på, och det gäller allt.
Jag har svårt för att komma igång med saker, svårt för att begränsa mig när jag gör något intressant, svårt för att slita mig, svårt för att komma ihåg, allt är så svårt hela tiden att fokus ligger på att göra det som är svårt, inte vad jag gör i sig.
Allt detta gör att jag har svårt  för att fokusera på vad läraren säger, speciellt under lång tid. I skolan sitter vi i 4 långa pass som i stort sett alltid består utav föreläsningar. för mig betyder föreläsning: "Sitta stilla i alldeles för lång tid i sträck och försöka lyssna på en stor mängd ord som följer efter varandra" - Det är skitsvårt. Jag hör en massa ord, ord och ord och ord. Jag måste kunna knyta orden, informationen, till känslor och upplevelser, för att komma ihåg. Det är helt enkelt så min hjärna fungerar.
Det heter arbetsminne, den delen av hjärnan som jag har problem med. Jag har istället ett välutvecklat känslominne, det heter något annat fint men det är det jag har.
Jag kan associera snabbare än vinden, jag kan tänka supereffektivt, vara supereffektiv. Jag kan däremot inte komma ihåg vad folk heter, vad gator heter, var de ligger... Jag kan inte känna tid, tid är en konstig grej. För att kunna uppleva tid, måste man vara medveten om att det förflyter. För att känna av tiden måste man alltså hela tiden känna efter, att den går. Jag gör inte sånt automatiskt, utan måste i så fall sitta, konstant, och tänka "nu ska jag känna efter, hur lång tid tar dethär" och jag måste helst ha något att jämföra med, något som jag _vet_ hur lång tid det tar....

Nu blev det långt och förvirrat, som vanligt... Det finns mycket information i mig som vill ut, och jag tänkte att jag bara ska låta den komma... jag hoppas att ni inte misstycker :)