När jag började skolan

Jag tänkte först börja med att skolan var lätt och kul i början, men insåg snabbt att det inte var sant. Jag blev tidigt en enstöring och att jag var kär i min bästa kompis, som var en tjej som förmodligen inte hade det bra hemma, hjälpte inte. Att jag också hade utvecklat ett helt annat språk redan då gjorde mig än mer alienerad ifrån gruppen, och min ovilja att forma mig efter massan var väl spiken i kistan.

Jag har aldrig strävat efter att vara som alla andra. Jag har aldrig önskat att ha samma kläder, samma saker, samma åsikter som alla andra. Jag har möjligtvis efterfrågat samma rättigheter, samma möjligheter..

Jag har aldrig passat in i den lilla form som våran samhälle tycker att jag ska passa in i. Vi ska alla slipa ner det som sticker ut så att vi passar in i formen för att enkelt kunna staplas på varandra och finna vårat lilla utrymme i samhället. Detta gäller hur vi beter oss, hur vi ser ut, vad vi har för prylar, vilka vi umgås med osv osv. Jag vill också poängtera att jag aldrig eftersträvat att passa in heller, jag har helt enkelt varit mig själv, jag har varit "Stella - the one and only", som jag själv brukar kalla mig.

När jag var 8 år så flyttade vi, vi flyttade långt och den enda vän jag hade hamnade långt ifrån mig. När jag började skolan blev jag snabbt ensam igen, jag tillhörde inte någon av grupperingarna i skolan och blev alltså utanför. Detta betyder inte att jag inte hade kompisar, jag kände bara ingen samhörighet med dem. Jag hade en enda riktig vän i skolan, han blev tidigt diagnostiserad med Asperger. Jag och han var riktiga "outsiders". Vi gjorde som vi ville och brydde oss inte om de andra. Vi hade kompisar, men ingen förstod oss och vi förstod inte dem, detta gav oss etiketten "konstig".

Jag har alltid varit annorlunda, det bara är så. I tonåren sa min styvpappa till mig: "Du ska ju alltid göra och tycka tvärt om hela tiden". Precis som att jag gjorde det för sakens skull, som att jag var såhär med flit, bara för att irritera omgivningen. Varför skulle någon vilja vara såhär med flit? Att växa upp med att ingen fattar hur man tänker, vad man menar. Och detta i ett samhälle där man inte får sticka ut, inte får tro att man är någon. Nu hoppas jag att jantelagens tid är förbi men nog var den i allra högsta grad här under 80- och 90-talen.

Nu blev jag så irriterad att jag får ta en paus, jag är så trött på skolan. Trött på okompetenta lärare som inte vet vad de håller på med. Trött på ett system som inte gav mig plats att vara allt jag kan vara. Trött på att vilja en massa saker men inte få rätt hjälp för att orka nå dit....