För ett år sedan började jag fundera på om jag har ADHD.... Det har aldrig slagit mig förut att mina "egenheter" skulle kunna ha någon samband. Jag är jag, och så var det med den saken.
Efter att ha fått en vän, med ADHD, och klurat lite på saken, såg jag mer och mer hur mina svårigheter, bildade ett mönster. Kan det vara så att de saker som jag inte förstår hos mig själv, saker som begränsat mig i tillvaron, skulle kunna bero på att jag tillhör denhär personlighetstypen? Och ifall det är så, skulle jag kunna bli hjälpt av medicin?
Igår var jag på mitt första möte med den utredande psykologen, jag lämnade anamnes gällande svårigheter där min uppmärksamhetsproblematik stod i fokus. Efter ca en halvtimme kom tårarna, all frustration, ångest och utanförskap som jag har upplevt pga ingen såg vilka problem jag hade. All den tid som gått åt till att tycka att allting är jobbigt, ingenting funkar, och ingenting gick ihop. Varken jag eller min mamma såg någon logik i mitt beteende och frågetecknen blev bara fler ju äldre jag blev.
Med ett iq långt över medel, en förmåga att uttrycka mig både verbalt och genom olika konstnärliga medel, med ett logiskt tänkande som satte mig långt före mina jämngamla skolkamrater i många avseenden, kunde jag ändå inte hålla ordning i mitt rum eller göra mina läxor, för att inte tala om prestera på skriftliga prov.
Jag orkade inte med miljön i skolan och tog därför tillflykten till skolsyster, bibliotek eller kurator. Redan i lågstadiet hängde jag med rektorn istället för att vara med mina "kamrater".
Mamma förstod aldrig, hur jag kunde utföra komplicerade saker som att lösa svåra ekvationer, bygga stora 3d-pussel och skriva dikter och berättelser med komplicerat språk och utomordentlig grammatik. men jag kunde inte plocka ut disk, lägga mina kläder i tvättkorgen eller komma ihåg vart mina nycklar eller plånbok låg någonstans.
Det är först nu som jag känner att mina svårigheter är någonting som går att lösa, något som jag kan få hjälp med. Det känns inte längre oöverkomligt och ångestframkallande. Tvärt emot känner jag mig lättad när jag, i en situation som jag tidigare fått kraftig ångest utav och därför undvikit den eller flytt, nu kan sitta och tänka "det här har jag svårt med, dethär specifika problemet är jobbigt för mig, hur ska jag göra för att lösa detta".
Efter att ha gått igenom alla dessa problem, alla svårigheter, så fick jag sitta med koncetrationstestet. Det var inte roligt, alls. För det första så var det omöjligt att stirra på en och samma punkt i 15 minuter, när det i stort sett inte hände nånting. För det andra så ryckte det i avtryckarfingret hela tiden, speciellt när det var 2-3 sekunder emellan bokstäverna, vilken ångest det framkallade! Jag kom på mig själv med att titta bort, snabbt, emellan de långa avbrotten. Ut genom fönstret, på dörren, i taket. Allt för att slippa sitta och se samma sak, göra samma sak, om och om igen.....
Vi hade tänkt koka soppa den dagen, det blev kebab kan jag ju säga... På vägen därifrån var jag så trött att jag åkte åt fel håll, och märkte det först över 6 stationer. jag skulle bara ha åkt 6 stationer, det blev visst 18 istället... -_- Jag somnade och glömde min medicin, jag var så trött och hungrig så det var något helt otroligt. Om en vecka ska utredningen fortlöpa och jag ska genomgå de sista testerna, det blir intressant... nu är det visst lunch här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar